Skuld eller ansvar

Vindra skriver i sin blogg om skuld och jag samlar här några av mina reflektioner.

Jag tror inte att idén om skuld är särskilt fruktbar, men jag tror mycket på förlåtelsens kraft. Främst då i att ge förlåtelse.

Alldeles för många av oss går tyngda av det som vi mer eller mindre medvetet upplever som vår skuld. Jag tror det skulle vara befriande för många att inse att de faktiskt inte har någon skuld överhuvudtaget. Om man når dit genom att be om förlåtelse är det gott och väl. Huvudsaken är att man når dit.

Jag erkänner mitt fulla ansvar, men skuld betackar jag mig för. Riktigt snurrigt blir det när man tillskriver andra skuld. Den skulden bär man helt och hållet själv ansvaret för.

Ingen kan vara mig skyldig någonting. Om jag trodde det skulle jag inte kunna vara helt fri.

Det är mycket viktigt att kunna känna sitt ansvar. Det är detsamma som att vara i kontakt med sig själv. Skuld tycks mig vara ett sätt att söka konceptualisera detta ansvar på ett sätt som gör det överförbart. Det är nog en fin tanke, men det funkar inte för mig.

För att ta ansvar behövs ingen skuld. Skuld förutsätter att någon försummar sitt ansvar. Vem har någonsin gjort det? Vem har inte alltid gjort så gott den kunde, givet de förutsättningar som gällde då? Skuld handlar ytterst om brist på förlåtelse. Ansvaret finns här och nu. Förlåtelsen finns här och nu. Skuld handlar om något som har varit (eller som kommer). Skuld är att hänga kvar, att skjuta upp, att inte förlåta, inte än.