Tid att chilla

Jag har jobbat som en tok fram till igår. Då plötsligt insåg jag att jag kommit till botten på den oändliga måste-hinnas-med-innan-jag-kan-gå-på-semester-högen.

Det är lite lustigt det där med måsten. De finns ju inte på riktigt, men ändå är de så verkliga ibland. Som det här med mitt jobb. För någon dryg månad sedan var jag efter en period av stiltje på jobbet, så less på jobbet att jag kände mig beredd att säga upp mig vilken stund som helst. Jag berättade för min chef hur jag kände och ja sedan kände jag mig lite lättare och tuffade vidare. Plötsligt får jag sedan ett uppdrag som jag grovt underskattar hur lång tid det kommer ta för mig att slutföra. Ju närmre min planerade semester kommer desto mer uppenbart blir det att det har gått över styr. Jag finner mig jobbandes från tidiga mornar till mitt i natten. Som om det gällde livet. Nyss var jag beredd att ge upp jobbet på vinst och förlust och i nästa stund kämpar jag för att prestera ett resultat som jag ska kunna känna mig nöjd med. Det går liksom inte riktigt ihop. Det är något mönster av plikttrogenhet i mig som kickar in och vips har jag inga problem med att åsidosätta såväl alla runt omkring mig som mig själv, bara jag fullgör den plikt som jag råkat fokusera på. Vart tog balansen vägen?

Nåväl botten på högen är nådd och nu blir det tid att chilla. Ikväll blev det satsang med Florian i Stockholm och imorgon bär det av till No Mind festivalen i Värmland. Nu börjar sommaren på riktigt.