Människan är ärlig

Människan (liksom alla varelser) är alltid ärlig. Även när vi ljuger. Lika lite som andra djur kan vi egentligen ljuga. Vårt sinne, som ofta tror sig ha kontroll, kan inbilla sig att det kan presentera något annat än sanningen, i ord och i handling. Det kan det inte. Allt vi kan göra är att uttrycka sanningen på olika sätt. Alla är de ändå uttryck för sanningen. Orden är oviktiga. Handlingar är oviktiga. Allt som betyder något ligger därunder, fullt synligt för den som ser.

Vad vårt sinne däremot kan, är att tro på en lögn. Tro på en historia. Förväxla ord och handling med vad som är verkligt och sant. I synnerhet har vi en tendens att tro på vår egen historia. Om någon annans understödjer den egna, då tror vi på den också. Om någon annans historia kolliderar med vår egen, då blir det krig. Konflikten existerar bara i oss själva och den uppstår ur den förvirring som gör oss blinda för sanningen. I denna förvirring kan vi förstås indirekt låta oss luras av andra (och gärna då också lägga skuld på vår omgivning för vår egen förvirring.)

Människan är ärlig, och galen.