Jag har en plan

Imorgon tänker jag packa med mig familjen och åka på retreat med Florian & Julia i Stockholms skärgård. Jag har skrivit en packlista. Jag har gjort en resplan. Nu ska jag sova. Eller snart i alla fall. Nu är ju nu. Och ändå säger jag sådär. Nu ska jag ditten. Nu ska jag datten. Men det är aldrig nu det händer. Det är snarare som att jag säger så bara för att skjuta upp det lite till. Eller för att försöka täcka upp för min otillräcklighet att vara där jag inbillar mig att jag borde vara nu. Lägg av med det där, säger jag till mig själv. Men det var lättare att sluta röka. Att fimpa snacket och bara göra, just do it, är visst inte så lätt. Ingenting är ändå lättare. Men att ödsla tid och energi på att tänka på det verkar lite puckat. Jag är ett pucko. Ett pucko med en plan.

Ljudnostalgi

Bonden tröskar åkern här utanför. Ljuden som letar sig in här när tröskan närmar sig för mig tillbaks till min barndoms somrar på Nämdö i Stockholms skärgård. Inte för att jag hörde någon skördetröska där någon gång, utan för att det dova ljudet från tröskans dieselmotor påminner väldigt mycket om det från Waxholmsbolagets båtar som trafikerade ön. Ljudet av själva tröskandet låter som vågsvallet från vattnet som bröts av båten.
När det var dags (jag höll koll i tidtabellen) för den största båten, som på den tiden hette Nordan, att komma brukade jag kasta mig ut i vattnet och förtjust guppa omkring på vågorna i en gammal livboj.