I rymden kan ingen höra dig skrika

ut med det bara
ännu ett självbedrägeri
ingen alls hör dig

Mitt liv är som att spela GTA SA och bara sitta och uggla i Carl Johnsons hus hela tiden

vad ska jag göra?
jag kan göra vad jag vill
så sitter jag här

världen väntar (inte!)
varför gör jag ingenting?
jag är så jävla lam!

till råga på allt
så är jag nöjd med det

Jag hjälpte en tant över gatan (call me crazy!)

Jag hjälpte en äldre dam över gatan idag. Jag bara hejdade mig i min raska promenad och hjälpte henne genom att visa och trycka på den knapp vid övergångsstället, som hon stressat och förtvivlat försökte hitta på trafikljusstolpen.

Varpå jag blev pikad av mina kollegor till lunchsällskap.

Det normala hade förstås varit att ignorera damen så gott som möjligt. Möjligen, möjligen kommentera hennes tafatthet som ett uppslag till ett skojfriskt samtal med mitt sällskap. Men att verkligen försöka ge henne, en okänd gammal tant, en gnutta hjälp?

Jag fick bära scoutstruten i flera meter innan incidenten glömdes bort i bruset.

Skrotat löfte

efter sju års tid
symboliken är bruten
ringen åker av

vi har låtsats klart
nu älskar vi varandra
men lovar inget

En vanlig dag i mönsterfabriken

mönstermästare
i mönsterritarmöte
mönstrena mönstras

Höstmörker

höstmörkret faller
utan mörker - inget ljus
utan ljus - mörker

Stafetten

(till syrran)

ett liv gror i dig
nästa fackelbärare
gör sig redo nu

Projekt

hundratals projekt
väntar på fullbordande
det blir när det blir

Lördagkväll

stereon dånar
lördagkväll, vin och musik
sedan skön tystnad

Fåordig

jo.

En utflyttad vän

Gaby har bott hos oss i fyra, snart fem, år nu.
Vi har hittat ett nytt hem åt henne. De betalar för henne. Kan man sälja sina vänner så? Vi gjorde det i alla fall. De kom sent igår kväll och tog henne med sig när de åkte i morse, efter avklarat pappersarbete. Gaby var så nervös att hon skakade.

Jag drar mig lite för att gå ut i stallet. Gaby kommer inte vara där. Men de andra måste ha sin kvällsmat nu.

Stallet har nog aldrig varit så tomt med så många hästar.

Men, så känner jag. Hon är ju här ändå.

Kärnans skal

kärnan var blottad
trodde jag i min enfald
ännu ett skal kvar

Efter stormen

stormen bedarrar
svårgripbar förödelse
en oberörd katt

Speglat träd

i vattenspegeln
finns rum för hela världen
trädet bryr sig ej

Ögonsmek

en ung kvinnas fot
smektes varmt med ögonen
märkte hon något?

På tågstationen

regnig avstigning
myllrar fram på perrongen
vart är vi på väg?

Tillfälligt avbrott

tillfälligt avbrott
ger hopp om en fortsättning
ingen vet säkert

Svindel

utan förvarning
lämnar stadens ljus och fotvandrar ut i naturen
vad kan stoppa mig nu?
knappast ett berg
inte ens döden!
panoramat från toppen ger svindlande perspektiv
staden där nedanför
ser så liten ut
betydelselös
jag saknar den ej
ändå återvänder jag

Mellanrum

i mellanrummen
det verkligt intressanta
det som inte sägs

Passiv passion

passionen är död
länge leve passionen
först ska jag sova

Fredagshaikun

plötsligt händer det
fredagshaikun tar över
inget blir som förr

Tappad haiku

hjälp! jag har tappat
min haiku. den var här nyss
nu är den borta

Gräsänklingskväll

Louise är på tjejmiddag. Jag skulle egentligen ha följt med, men så fick hon höra att det ju var en tjejmiddag. Så då könsdiskriminerade jag mig själv från sällskapet. Det hade varit trevligt att vara med, men det gör mig inget.

Middag på egen hand avklarad. Diskmaskinen står och går ute i köket. Det gurglar i vasken.

Jag har precis premiärdruckit Yogi Tea Choco Mexican Spice. Visst var det gott, men fortsättningsvis blir det nog mest Classic Cinnamon Spice, Himalaya Sweet Harmony och Breathe Deep som har blivit favoriter.

Provade att kolla lite på TV. Det var ett tag sedan. Precis när jag slog på började filmen Murder by Numbers på sexan. Jag kollade ett tag, men den var inte så bra, så jag lade ner. Zappade till en annan kanal. Orkaner. Stängde av. Nuförtiden känns det nästan bättre att kolla på TV:n när den är avstängd.

Köpte två böcker idag förresten: Sanna Ehdin "Sluta kämpa - Börja leva!" [ISBN: 9137128566] och Michael Tse "Qigong för ett hälsosamt liv" [ISBN: 9153427130] (Jag var in på Åhléns och köpte dem helt oplanerat. De är visst mycket billigare på tex. adlibris.com.) Bläddrade lite i Sannas bok och den kan nog ge lite inspiration, även om det kändes lite som att jag hade behövt den bättre för länge sedan. Fast då hade jag å andra sidan aldrig tagit den till mig.

Qigong-boken verkade spännande. Sen kan man ju alltid fundera över vad vitsen är med att läsa om Qigong...

Nu skall jag meditera lite och sedan sova. Jag brukade ha väldigt svårt att somna ensam förr, så det ska bli intressant.

Frånvaro

var har jag varit
hela tiden som jag var
där jag inte är

Åter från de döda

trodde jag levde
men jag var levande död
nu är jag livet

Vem är du?

att inte veta
riktigt vem det är man är
är en bra början

inse att bilden
andras och din bild av dig
den är inte du

du är allt som finns
inget annat spelar roll
det är också du

Uttråkad

Jag har förlorat förmågan att bli uttråkad.
Så tråkigt.

På jobbet med fördröjning

frukosten klarad
en morgonstund utan ro
tåget väntar ej

kör fort som vinden
(jag kom iväg lite sent)
men missar tåget

inväntar nästa
tåget tar mig till jobbet
snabb rumsförskjutning

på kontoret så
på väg genom dagen nu
märklig lek detta

Sommarhöst

blåsten tilltar nu
betraktar ett skådespel
sommaren som dör

utsliten och nött
sista varma dagarna
frukost inomhus

farväl det var bra
men nu är du ganska så
avdankad och trött

träden vaggar smått
en annan årstid kommer
eller är det du?

Vem finns i haikun?

skriver en haiku
är jag i denna haiku?
den som du läser

En tanke om den jag är

om jag tänker nu
tanken om denna tanke
vad tänker jag på?

om jag är denna
denna någon som jag är
vem är det jag är?

Livet är livsfarligt

I vår kultur lider vi av trygghetsmani.
Det är som om folk tror att de kan undkomma döden.
Bara man låser om sig, tecknar 72 försäkringar, lägger undan pengar till pensionen...
Bara man använder hjälm, halkskydd, kondom, skumgummikuddar i garaget...
Bara man inte åker tunnelbana sent på kvällen, inte säger vad man egentligen tycker om den stöddiga typen som tränger sig före, inte skriver utlämnande om sig själv på webben...
...så kanske kanske kommer man att klara sig. Ja, tills man dör då.

Våga lev! Det finns inga garantier. Livet är livsfarligt!

Åtta timmars arbetsdag

åtta timmars jobb
jag tillverkar strukturer
till vilken nytta

ingen nytta alls
inget spelar någon roll
inget, det jag gör

varför inte då
passa på att njuta av
en meningslös dag?

Avgnagda ben

på avgnagda ben
stapplar vidare ändå
var slutar slutet

Valet

där bakom dörren
väntar det okända mig
vilka skor tar jag?

Avskalad

mitt gamla liv nu
potatisskal på golvet
behöver dem ej

tankar hemsöker
gå er väg eller stanna
behöver er ej

så kan det vara
levande i en tavla
behöver den ej

Att vara kokofräs

- Batteriet är slut i min klocka, sade jag.
- Är det helt... undrade hon.
- Det är helt... svarade jag.
- ...kokofräs, fyllde hon i.

Vad underbart med ord som inte utger sig för att betyda någonting. Inga ord betyder ju i själva verket någonting. Men vi envisas med att försöka ge dem mening. Kokofräs betyder inget och försöker heller inte göra det.

Att komma ut ur garderoben

Igår när jag skulle åka hem från jobbet i Stockholm, tog jag som vanligt Västeråståget till Bålsta. Denna gång strejkade emellertid dörren när jag skulle kliva av tåget i Bålsta. När jag väl insåg att dörren inte skulle gå att öppna skyndade jag över till nästa vagn för att komma ut genom dörren där istället. Det var för sent. Jag ryckte några gånger i handtaget, men tåget började rulla igen. Så jag fick snällt följa med till nästa station, Enköping. Det skulle dröja tre kvart innan ett tåg som kunde ta mig tillbaka till Bålsta skulle avgå.

Nu råkar mina föräldrar bo i Enköping. Så jag tog en promenad till dem för att säga hej och jag kände att det kanske var dags att informera dem lite om mitt nya upplysta jag.
Hur gör man en sådan sak? Jag försökte i alla fall förklara att det inte var något problem att jag oavsiktligt hade färdats till Enköping med tåget. Att jag faktiskt inte hade några egentliga problem längre.
- Vadå, har du blivit frälst? undrade pappa.
- Ja, det är nog vad en kristen skulle kalla det, sade jag.
Pappa frågade lite mer och jag svarade, lite luddigt. Jag kände att jag egentligen inte kunde förmedla något av vikt som skulle förstås där och då. (Hur förmedlar man sådant som inte kan förmedlas?) Under samtalet kunde jag se hur det liksom knöt sig i pappa. Jag fick en känsla av att det måste vara lite så här det är att tala om för sina lite fördomsfulla, men intet ont anande föräldrar att man är homosexuell.

Till saken hör väl att de har fått sin beskärda del av "konstiga idéer" från mina andra bröder. Speciellt då min yngre bror som kan verka väldigt flummig. Själv har jag väl tagit rollen som den ordentlige sonen med ett välordnat liv (förutom att det aldrig verkar bli några barnbarn då) och huvudet på skaft.

Min yngre bror dök också upp. Han gratulerade mig (kanske lite avundsjukt?) till mina insikter. Kanske var han också aningen förbryllad över att jag inte hade behövt pumpa mig full med droger för att känna mig upplyst. Kanske var han öppen nog att inte förhålla sig så mycket.

Jag fick skjuts av mina föräldrar till stationen för att ta tåget till Bålsta. Vi pratade inte mer om mitt uppvaknande. De behöver nog smälta detta lite. Vem vet? en vacker dag blir jag kanske kidnappad av ett avprogrammerarkommando som skall "rädda mig". Det vore komiskt.

Meningen med livet

Inte för att det är någon tröst för den som inte har insett den ännu, men här följer den i alla fall:

Meningen med livet är att finna meningen med livet

Den långa korta vägen hem

Jag inser ju nu att jag har varit på väg härigenom hela tiden, men hade du frågat mig så sent som för någon vecka sedan, hade jag ingen aning.

Vad är jag då på väg igenom?

Ja, det låter sig ju egentligen inte beskrivas i ord. Så varför ens försöka? Min älskade Louise som vet ungefär vad jag upplever blir väldigt irriterad när jag envisas med att försöka beskriva och diskutera det. Det är ju mitt gamla analytiska logiska resonerande jag som går igång. Men min utlösande insikt är ju att jag är något jag klarar mig väldigt bra utan. Den befrielse som följer på den upplevelsen är storartad.

Någonstans tappar man bort sin sanna natur, för att leva i denna villovärld. Men hela tiden är det något gäckande över världen. Något som vinkar om att allt inte är precis som det verkar. Åtminstone sedan jag i tolv-trettonårsåldern läste Den oändliga historien av Michael Ende (jag ska läsa om den någon gång), och förmodligen ännu tidigare, har jag någonstans letat efter lösningen på detta mysterium. Jag upplevde det då som att boken förändrade mig, men egentligen började nog denna process tidigare ändå. Den ledde mig vidare till en ständig fascination för logik, rekursion, självreferens, Zen. Zen begrep jag mig egentligen aldrig på, även om min magkänsla alltid sade mig att det här döljer sig något viktigt. När man följer den logiska vägen till dess slut, så kollapsar alltsammans i ett underbart varande.

Det känns som en lång väg med många kringelkrokar för att komma hit, men å andra sidan så otroligt kort. Jag hade lika gärna måst vänta tills jag dog med att släppa jaget och hitta hem.

Först en haiku

jag dricker vattnet
så dricker jag lite mer
törsten är evig

jag äter maten
så äter jag lite mer
hungern är evig

jag ser kärleken
så behövs det inget mer
kärleken är allt