Att komma ut ur garderoben

Igår när jag skulle åka hem från jobbet i Stockholm, tog jag som vanligt Västeråståget till Bålsta. Denna gång strejkade emellertid dörren när jag skulle kliva av tåget i Bålsta. När jag väl insåg att dörren inte skulle gå att öppna skyndade jag över till nästa vagn för att komma ut genom dörren där istället. Det var för sent. Jag ryckte några gånger i handtaget, men tåget började rulla igen. Så jag fick snällt följa med till nästa station, Enköping. Det skulle dröja tre kvart innan ett tåg som kunde ta mig tillbaka till Bålsta skulle avgå.

Nu råkar mina föräldrar bo i Enköping. Så jag tog en promenad till dem för att säga hej och jag kände att det kanske var dags att informera dem lite om mitt nya upplysta jag.
Hur gör man en sådan sak? Jag försökte i alla fall förklara att det inte var något problem att jag oavsiktligt hade färdats till Enköping med tåget. Att jag faktiskt inte hade några egentliga problem längre.
- Vadå, har du blivit frälst? undrade pappa.
- Ja, det är nog vad en kristen skulle kalla det, sade jag.
Pappa frågade lite mer och jag svarade, lite luddigt. Jag kände att jag egentligen inte kunde förmedla något av vikt som skulle förstås där och då. (Hur förmedlar man sådant som inte kan förmedlas?) Under samtalet kunde jag se hur det liksom knöt sig i pappa. Jag fick en känsla av att det måste vara lite så här det är att tala om för sina lite fördomsfulla, men intet ont anande föräldrar att man är homosexuell.

Till saken hör väl att de har fått sin beskärda del av "konstiga idéer" från mina andra bröder. Speciellt då min yngre bror som kan verka väldigt flummig. Själv har jag väl tagit rollen som den ordentlige sonen med ett välordnat liv (förutom att det aldrig verkar bli några barnbarn då) och huvudet på skaft.

Min yngre bror dök också upp. Han gratulerade mig (kanske lite avundsjukt?) till mina insikter. Kanske var han också aningen förbryllad över att jag inte hade behövt pumpa mig full med droger för att känna mig upplyst. Kanske var han öppen nog att inte förhålla sig så mycket.

Jag fick skjuts av mina föräldrar till stationen för att ta tåget till Bålsta. Vi pratade inte mer om mitt uppvaknande. De behöver nog smälta detta lite. Vem vet? en vacker dag blir jag kanske kidnappad av ett avprogrammerarkommando som skall "rädda mig". Det vore komiskt.