Den långa korta vägen hem

Jag inser ju nu att jag har varit på väg härigenom hela tiden, men hade du frågat mig så sent som för någon vecka sedan, hade jag ingen aning.

Vad är jag då på väg igenom?

Ja, det låter sig ju egentligen inte beskrivas i ord. Så varför ens försöka? Min älskade Louise som vet ungefär vad jag upplever blir väldigt irriterad när jag envisas med att försöka beskriva och diskutera det. Det är ju mitt gamla analytiska logiska resonerande jag som går igång. Men min utlösande insikt är ju att jag är något jag klarar mig väldigt bra utan. Den befrielse som följer på den upplevelsen är storartad.

Någonstans tappar man bort sin sanna natur, för att leva i denna villovärld. Men hela tiden är det något gäckande över världen. Något som vinkar om att allt inte är precis som det verkar. Åtminstone sedan jag i tolv-trettonårsåldern läste Den oändliga historien av Michael Ende (jag ska läsa om den någon gång), och förmodligen ännu tidigare, har jag någonstans letat efter lösningen på detta mysterium. Jag upplevde det då som att boken förändrade mig, men egentligen började nog denna process tidigare ändå. Den ledde mig vidare till en ständig fascination för logik, rekursion, självreferens, Zen. Zen begrep jag mig egentligen aldrig på, även om min magkänsla alltid sade mig att det här döljer sig något viktigt. När man följer den logiska vägen till dess slut, så kollapsar alltsammans i ett underbart varande.

Det känns som en lång väg med många kringelkrokar för att komma hit, men å andra sidan så otroligt kort. Jag hade lika gärna måst vänta tills jag dog med att släppa jaget och hitta hem.