där bakom dörren
väntar det okända mig
vilka skor tar jag?
2006-08-14
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Några rader då och då kring ett uppvaknande
Bushidō
"Generally speaking, the Way of the warrior is resolute acceptance of death."
- Miyamoto Musashi, 1645
- Miyamoto Musashi, 1645
Arkiv
-
▼
2006
(67)
-
▼
aug.
(41)
- I rymden kan ingen höra dig skrika
- Mitt liv är som att spela GTA SA och bara sitta oc...
- Jag hjälpte en tant över gatan (call me crazy!)
- Skrotat löfte
- En vanlig dag i mönsterfabriken
- Höstmörker
- Stafetten
- Projekt
- Lördagkväll
- Fåordig
- En utflyttad vän
- Kärnans skal
- Efter stormen
- Speglat träd
- Ögonsmek
- På tågstationen
- Tillfälligt avbrott
- Svindel
- Mellanrum
- Passiv passion
- Fredagshaikun
- Tappad haiku
- Gräsänklingskväll
- Frånvaro
- Åter från de döda
- Vem är du?
- Uttråkad
- På jobbet med fördröjning
- Sommarhöst
- Vem finns i haikun?
- En tanke om den jag är
- Livet är livsfarligt
- Åtta timmars arbetsdag
- Avgnagda ben
- Valet
- Avskalad
- Att vara kokofräs
- Att komma ut ur garderoben
- Meningen med livet
- Den långa korta vägen hem
- Först en haiku
-
▼
aug.
(41)
Om mig
- Anton Larson
- Any description of me would be insufficient in just the way this sentence fails to comprise this.
9 kommentarer:
tänk att frågan om skoval hör till det väsentliga i livet.
kanske tur för oss som inbillar oss att det är så mycket mer... ; )
Många ägnar hela livet åt att välja skor. Andra ägnar det åt att välja dörrar. En del ägnar det åt att gissa vad som finns bakom.
själv filar jag på mina fötter och på orden.
till någon nytta?
nej.
inte till någon nytta alls...
Till vilken nytta är då nyttan?
tja...själva upprepandet(av ord och handlingar) igenochigenochigen håller ångesten på avstånd.
delvis.
hmm.....ibland verkar det som om alla(?) andra utom en själv/jag fattat vad "det" handlar om.
fast så enkelst är det ju så klart inte...
vad ägnar du dej åt själv...?
Jag brukade ägna mig åt att rista små intrikata mönster i dörren. Ibland försökte jag kika genom nyckelhålet. Plötsligt en dag, när jag försökte kolla genom nyckelhålet, kom jag åt handtaget. Dörren for upp och jag föll igenom.
Numera ristar jag åter små intrikata mönster. Jag gör det tills jag känner för att göra något annat. Jag har inget bättre för mig.
små intrikata...
aha.
ja ja
vi får väl fortsätta med det vi gör då.
du ristar så smått och jag filar vidare...
jo, jag glömde säga:
gillar ditt sätt att...."tänka" eller om det vet jag ju iofs inget.
menar ditt sätt att uttrycka dej.
Du rår väl inte om att du tycker så, men tack ändå!
Skicka en kommentar