kärleken ger oss ljuset åter
så att vi slipper
irra i mörkret
och låtsaslysa
2007-09-17
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Några rader då och då kring ett uppvaknande
Bushidō
"Generally speaking, the Way of the warrior is resolute acceptance of death."
- Miyamoto Musashi, 1645
- Miyamoto Musashi, 1645
Arkiv
-
▼
2007
(212)
-
▼
sep.
(21)
- Våga börja om
- Frukostkrig
- I väntan på ett svar
- Tack för smärtan
- Med Florian på Idöborg
- En sanndröm
- Ett ljus i mörkret
- Otrohet
- Inte lika fritt fall
- Fritt fall II
- Jag älskar att känna dig
- Utmaningen
- Tidsresan
- Evigt liv
- Handlingstips
- Krusningen
- Kurragömma
- Förlora och vinn
- Spännande tillvaro
- Räddningsoperation
- Ismimmunitet
-
▼
sep.
(21)
Om mig
- Anton Larson
- Any description of me would be insufficient in just the way this sentence fails to comprise this.
16 kommentarer:
Vill bara säga att dina ord berör.
Mannen drömmer om frihet men vet inte alltid att han kan hitta den i själva kärleken till en kvinna.
Det behövs tillit och mognad från båda håll för frihet och kärlek att smälta samman.
Det här lät torrt, jag önskar att jag hade vackrare ord.
Jag tror att du vet vad jag talar om.
Vackra ord som vanligt hos dig!
Ferazi,
Jag tror jag vet vad du talar om.
Jag är kanske bara inte helt övertygad om det du skriver. Jag tror det räcker om jag fullständigt öppnar mig, blottar mig, ger mig, så krävs ingenting av min motpart. Så länge jag tror att det krävs något, om så bara så lite, av min motpart, så är det jag som, om så bara så lite, behöver ge efter. Det är i denna kapitulation som jag finner min verkliga styrka.
Dock krävs för min motpart samma sak, men det har ingenting med mig att göra.
Det i oss, som tycker att en sådan kapitulation känns jobbig, rentav motbjudande, är det som måste ges upp. Förr eller senare.
tizzel,
Tack för dina vänliga ord!
"Det i oss, som tycker att en sådan kapitulation känns jobbig, rentav motbjudande, är det som måste ges upp. Förr eller senare."
Ja. Och:
To let the soul surrender into the body and merge into the void.
Det där lät ju urflummigt, orden kom så, på engelska och allt.
När två människor känner tillit till sig själva, varandra och alltet... behövs inget mer. Det är kärlek.
Men, när vi inte är där (kommit dit eller är där just då), när vi är människor med skuggsidor, futtigheter, rädslor, längtan, sorg... så behöver vi sådant som håller oss och vi behöver sådant som utmanar oss.
Jag tror mer och mer att verklig andlighet handlar om en stor medkänsla för det mänskliga snarare än en flykt från det.
Och möte med det manliga och kvinnliga både inom och utom oss.
Imanja
Imanja....
Att fly det mänskliga är mänskligt, men har inte så mycket med "verklig andlighet" att göra.
"När vi inte är där", skriver du. Men min erfarenhet är ju att vi är här allihopa. Och det handlar för mig (tror jag) inte om en flykt att vilja åskådliggöra det.
Jo, förresten. Alla mina ansträngningar att tydliggöra detta för andra är blott en flykt från mina egna tvivel. Så jäkligt är det.
Så intressant.
"När vi inte är där" som jag skrev betyder: När vi inte är i tillit eller i kontakt med vår egen själ eller vad vi vill kalla det.
Du skriver:
"Men min erfarenhet är ju att vi är här allihopa."
För mig blir erkännandet av det dualistiska i människan en väg till att gå bortom den. Att säga att vi alla redan är "där/här" är sant på en nivå, men knappast sant på vår mänskliga nivå.
Det är en lärdom för den som inte känner sin egen gudsgnista, sin själs viskning eller friden av en inre flod.
Som jag ser det är det sedan dags att vända tillbaka till den människa vi är och älska den, fullt ut, utan andliga dogmer och idéer. Med medkänsla.
Vi är människor med gudsgnista och för mig är det mest lockande att låta den "gudsgnistan" fylla hela min kropp snarare än att ta avstånd från min mänsklighet och endast identifiera mig som själ eller ande.
Jag är en ofullkomlig människa i en fullkomlig själ.
Jag är underbar.
Mitt ljus och mitt mörker gör mig till människa.
Jag föreläser inte för dig nu, jag låter fingrarna springa över tangenterna här i dina kommentarer för ditt svar inspirerade mig, jag riktar mig till en "andlighet" som förnekar människan och relationer som mumlar om att vi alla är perfekta och går sedan ut och beter sig illa för att det ändå är de andras ansvar för hur de tar det.
Men vi har alla ett mänskligt ansvar för os själva och för hur vi beter oss mot varandra.
Det är mina sår från män som har stött sig på höga andliga sanningar (anden kan inte skadas, det är sant) och betett sig okänsligt som gör att jag skriver detta.
Du är inte en av de männen och du kanske aldrig eller sällan skulle göra något sådant korkat.
Det är bra för mig att "prata" med dig.
Imanja
Har du sett vilken vacker dag det är!
Jag uppskattar dina kommentarer väldigt mycket, Imanja.
Verkligen en vacker dag idag. Jag har dock tillbringat merparten av den i ett rum utan fönster (ok takfönster), fullt med datorer, konsulter och en gammal heltäckningsmatta. Där spenderar jag mina vardagar med att försöka förena det "mänskliga" att tjäna sin brödföda genom att göra sådant som man är bra på och det "gudomliga" som är helt ointresserat av sådana ting. Det går så där.
Jag kan klart se att jag måste leva som människa, men det ligger ju ingen begränsning i det. Jag kan inte fuska med min bergsvandring och smyga runt berget till välkomstkommitén som väntar nedanför på andra sidan. Jag måste, för att (för-)bli hel, ständigt ta tjuren vid hornen. Då är det mig inte till någon hjälp att gömma mig bakom att det faktiskt är mänskligt att vara mänsklig.
Det är mycket mänskligt att vara förvirrad. Merparten av mänskligheten (i alla fall i vår kultur) befinner sig i mer eller mindre ständig förvirring. Det hjälper förstås inte att ta avstånd från förvirringen, men kapitulationen ligger ju heller inte i att acceptera förvirringen och leva vidare på dess nyckfulla villkor. Jag måste våga utmana den. Jag måste våga dö om så krävs, för att slippa leva i det lidande som förvirringen ger. Utan förvirring, inget lidande. Det vore omänskligt av mig att vilja lida. Det vore omänskligt av mig att rycka på axlarna åt alla som lider. Jag försöker visa vägen ur lidandet, men det blir också lätt en fälla för mig.
Bakom förvirringen är vi här allihopa. Det finns ingen anledning, hur mänskligt det än må vara, att stanna i förvirringen. Vägen ur förvirring leder heller aldrig permanent bort från det mänskliga livet. Ibland är det dock nödvändigt att se världen genom Gud (såsom Gud ser den genom oss), för att vakna till liv.
Det finns inget ofullkomligt i någon enda människa.
Ja, nu är det visst jag som mässar och låter fingrarna löpa...
Jag har inte så många ord nu.
Ofullkomlighet.
Nåden ligger i att erkänna vår ofullkomlighet och se fullkomligheten där i.
Tror jag.
Erkänn det lilla, det mörka, det svaga, skuggan.... för att känna att allt är ändå från samma källa.
Äsch, jag är trött på ord just nu i alla fall.
Vi kommer in från två olika håll. Du kommer från längtan att bryta upp rutiner och seg vardag (vad jag tror, min tolkning), du längtar efter frihet.
Jag kommer in från hållet där den andliga arrogansen sårar mig och är intresserad av att väcka min egen och andras medkänsla och sårbarhet mer än något annat.
I det landar man i det lilla, i vardagen, i de små tingen, i behovet av varandra, i kroppen och i samhörighetens förankring.
Allt har sin tid och vi behöver näras på olika sätt.
Frihet och ensamhet har jag haft en massa av. Done that, know that. Andra utmaningar väntar, de farligast av de alla... som jag ser det. Behöva och behövas. Det tränar nya muskler i mig.
Andra, som du kanske, kommer in från hållet där band ska släppas, krafter frigöras och nya stigar beträdas.
Äsch, mina fingrar, sluta nu.
Skön helg önskar jag dig Anton.
Imanja
Kanske.
Ändå är det du som lämnar,
och jag som stannar.
Är det kanske bara så
att vi lever våra mönster?
Inget mer.
Inget mindre.
"Erkänn det lilla, det mörka, det svaga, skuggan...." Allt detta måste förstås inkluderas. Hur skulle det annars vara fullkomligt?
Trevlig helg du också! Skönt att sonen verkar ok!
Det är sant.
Du stannar
jag lämnar
Är hon snäll mot dig?
Jag tror det.
D var inte snäll mot mig vår sista helg och jag väntade på att han skulle förstå det.
Jag vore en dåre om jag stannade.
Han är inte en elak man, jag tror (fast jag kan ha fel) att han handlade från omedvetna mönster, hade han velat bli medveten och erkänt sin egen ofullkomlighet i detta hade jag inte lämnat honom.
Han lutade sig mot sin andliga fullkomlighet och tror att han kan bära sig åt hur som helst. Det kan han ju, men det för med sig konsekvenser.
Någon kan bli rädd och väldigt ledsen. Någon som sedan får höra att det bara är någons eget ansvar för vad öronen tog in av orden som kom från sändaren. Sändaren har inget ansvar då. Sändaren är fullkomlig och mottagaren ska således vara ofullkomlig.
Ingen tröst given utan rationella påpekanden och diskussion... som om jag inte vore en varmblodig ledsen och sårad kvinna, utan en konferensdeltagare på möte.
Bah!
Jag kan inte annat än att tycka att det är vackert att erkänna sin ofullkomlighet och därmed också växa in i sin inre fullkomlighet. Så ser jag på det.
Ja, att leva våra mönster är vanligt, tills vi ser dem, då kan vi välja. I alla fall lite lättare.
Mitt mönster är att lämna. Men också att stanna lite för länge dessförinnan, jag tror att jag ska bli lite snabbare på att se.
Ja, tack, skönt att sonen min mår bättre. Puh!
Jag tror att det är bra att ni stannar med varandra. Ni såg så fina ut tillsammans. Men jag känner er ju inte förstås, men vad jag nu såg.
Är hon snäll mot mig?
Är inte det helt beroende av hur jag ser det?
Jag är rädd att om jag såg det med dina värderingar (så som jag uppfattar dem) så skulle jag inte kunna se det som att hon är snäll mot mig, snarare motsatsen.
Nu tror jag inte att det skulle hjälpa mig ett enda dugg att se det så. Vår eventuella separation är heller inget som jag driver på, men jag accepterar om det blir så.
Jag älskar Louise, vad hon än hittar på. Så är det, och det är ju inget jag kan göra något åt. Inte om jag ska vara helt ärlig mot mig själv.
Men det är inte utan en inre kamp i mig ibland. Mitt sårade ego vill gärna ta över och tar gärna varje chans som dyker upp att sätta griller i huvudet på mig. Tack och lov har jag lärt mig se igenom mina tankar och känslor (utan att tränga bort dem.) För det är jag oändligt tacksam.
Denna lilla guldklimp ska jag spara någonstans:
"som om jag inte vore en varmblodig ledsen och sårad kvinna, utan en konferensdeltagare på möte"
Om inte annat vill säkert Louise tvåla till mig med den någon gång. :-)
Äh, du är D:s brorsa tror jag.
Det är väl klart att det är beroende på hur du ser det, om du uppfatttar henne som snäll eller inte. Vad jag menade är, behandlar hon dig och sig själv bra?
Vad känner du?
Känner du dig trygg med henne? Vill hon dig väl? Tar hon ansvar för att undersöka sina mönster och omedvetna påverkan?
Vill hon sig själv väl också?
(retoriska frågor)
Jag älskar D som bara helvete. Det värker fysiskt av sorg i kroppen av förlusten. Det är en kliché, men hjärtat känns krossat. Fysiskt.
Jag slutar inte älska honom för att jag inte litar på honom nog för att vara tillsammans med honom.
Jag vet att jag inte är en fullkomlig människa och jag vill bli mottagen som den jag är och ta emot en människa i hans ofullkomlighet, med brister och sår.
Vi bär varandra när den ena är trött, så måste det få vara mellan två människor. Inte två supermänniskor som inte stöttar varandra.
"Men det är inte utan en inre kamp i mig ibland. Mitt sårade ego vill gärna ta över och tar gärna varje chans som dyker upp att sätta griller i huvudet på mig. Tack och lov har jag lärt mig se igenom mina tankar och känslor (utan att tränga bort dem.)"
Mitt "ego" vill inget hellre än att bli älskat. Av mig och min partner. Jag närmar mig dit själv.
Det kanske var mitt ego som ville ha kärlek och tröst den där hemska lördagen, men jag kan inte förstå varför det inte skulle få det.
Uppenbarligen inte av D, men då av mig själv.
Eller... var det en djupare själslig smärta?
Etiketter är vad det blir och jag vill inte göra skillnad.
En smärta som känns i hjärta, kropp och själ försvinner inte för att man säger att "det är egot".
Den lägger sig till ro av medkänsla och endast medkänsla.
Det är sådana plåster jag själv håller på att sätta.
Nu ska jag se film.
God natt i regnet.
Än en gång tycks språkets begränsningar trassla till det.
Vad jag känner, helt ärligt från djupet av mitt hjärta, är att hon är kärlek, så det spelar egentligen ingen roll vad hon gör.
Jag kan bara känna mig verkligt trygg med henne om jag känner mig trygg i mig själv. Länge gjorde jag inte det. Nu är det annorlunda.
Jag kan se att hon vill mig väl även om hon sårar mig. Hon gör vad hon måste göra. Jag gör vad jag måste. Det, är att ta ansvar.
Smärtan finns där och skall finnas där, men lidandet behövs inte.
Båda faller vi förstås ständigt och jämt, men vi reser oss varje gång och fortsätter oförtrutet.
Kram! Nu väntar sängen och Louise, om hon inte redan har tröttnat.
Filmen är verkligen dålig och inga popcorn hade jag hemma och här är jag igen. Hoppas att du ligger nära Louise nu, medan jag funderar högt i din blogg igen.
Jag hade nästan väntat på de här raderna:
"Jag kan bara känna mig verkligt trygg med henne om jag känner mig trygg i mig själv."
Ja, när vi har nått så långt i oss själva att vi är så trygga i oss själva att vi är trygga med vem som helst, då blir förutsättningarna annorlunda.
Vad jag pratar om och utgår från är något annat. Det är när vi är både berikade och begränsade av våra "mänskliga futtigheter".
Det är därifrån jag vill bli mött och vill möta en annan människa så långt jag kan.
Och därifrån... ja, det är helt enkelt olika. Vissa människor känner man sig trygg tillsammans med, de är empatiska, man kanske inte tycker likadant alltid, men det finns en grundläggande respekt i mötet. Värme och kärlek kanske också.
Mellan andra så finns inte det, något kanske triggas och tryggheten är inte självklar eller svår att uppnå. Kanske personkemi eller karma eller vad man nu kan kalla det.
D brukade säga till mig "du är kärlek". Ja, jag är kärlek, han är kärlek, i det innersta. Men när vi inte är i kontakt med det, när vi är små rädda människor med sår, då kanske vi behöver duschas av den andra personens kärlek.
Och vad jag sörjer är att jag inte fick vara liten och hållen.
Jag fick indiska mantras och rationella argument.
Nu ska jag sluta och häva ur mig min sorg här i din blogg, jag har ju faktisk en egen! :-)
Hoppas ni är snälla mot varandra, varsamma, njutandes av det stora inom er och ömsinta med det lilla.
Jag vet inte om Louise läser här, men hälsa henne annars om det är möjligt.
Skicka en kommentar