Såg det så klart först igår. Hur det som känns farligt med att släppa sin partner helt fri, är att man använder partnern för att (försöka) fylla ut ett tomrum i sig själv. Risk att förlora partnern blir risk att riva upp ett gapande tomrum i sig själv. I en verkligt mogen relation använder man inte sin partner som utfyllnad. Istället möts man och ger varandra näring att hela sig själv. Öppet. Fritt. Så länge det må vara. Innan man fullt kan möta och älska någon annan, måste man fullt ut möta och älska sig själv. Möta det gapande tomrummet. Bli hel.
Det sägs ibland att det är viktigt att sätta gränser, men när jag kontemplerar saken finner jag att det inte är så som jag ibland har tänkt att jag kanske behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag behöver inte sätta några gränser alls. Däremot kan jag behöva känna gränser. De gränser som trots allt finns just nu i mig är viktiga att erkänna. Det tjänar emellertid inte mycket till att spara dem, i minnet eller kanske som en skriven regel, för i nästa stund är mina gränser några andra. Det viktiga är att just nu respektera de gränser som finns i mig just nu. Att respektera min väg. (Vilket för övrigt inkluderar att respektera din.) Det är inte jag som sätter gränserna och ingen annan heller. Likväl finns de där. Att inte respektera dem vore att göra våld.
Om jag kände mig otrygg skulle jag kanske vilja upprätta artificiella gränser, som jag hela tiden visste var de gick. Jag kanske till och med skulle vilja ha dem nedskrivna som regler, eller lagar. Jag kanske skulle förvänta mig att mina medmänniskor lärde sig att respektera dessa regler. Men allt det där skulle bara vara ett sätt för mig att inte behöva känna och ta verkligt ansvar för mina gränser. Jag kan aldrig förutsäga vilka mina (eller någon annans) verkliga gränser kommer vara. Jag kan bara känna var de är just nu. Lagar syftar till att göra människor förutsägbara. Vill vi verkligen vara det? Regler är för maskiner. När ska vi våga vara människor? När ska vi våga ta eget ansvar? När ska vi sluta tro att gränser kan dras med pennstreck och börja utforska de verkliga gränserna inom oss?
Trött till förbannelse på att höra om allt som är fel på mig,
räddas jag av en telefonförsäljare som verkar tycka att jag är trevlig.
Knee deep in the mud.
Feeling rather heavy, aching and closed.
Gone is the light and the joy.
Almost.
Hiding deep inside,
an eternal burning spark of love
that wants this too
to be felt, lived, loved.
That spark must die,
or I.
The drama is created only by the spectator.
The only drama queen is you.
Nothing need to change
but the things that do.
All that you think need a change
is already history.
