Att förstå kärleken

Ett slags djup förståelse
för min del i miraklet.
En förståelse utan förstånd.
En närvaro.
Jag kan uppskatta
allt det som finns omkring mig, i mig.
Ingen förändring behövs
utöver den som hela tiden sker,
ibland på de mest fascinerande sätt.
Jag kan se det fåfänga
och jag kan älska det jag ser.
Och det är kärleken till kärleken jag ser.

På drift

Tankarna driver iväg ibland.
Det kan vara ganska spännande
att se var man hamnar någonstans
när man inte med ens fångar sig själv.
Till slut vaknar man alltid.
Drömmen tar slut
och ger plats åt en ny.

Jag utnyttjar dig

Jag utnyttjar människor.
Alla omkring mig utnyttjar jag.
Jag utnyttjar dem för egen vinnings skull.
Jag utnyttjar er alla
för min egna personliga utveckling.
Fast det är inte personligt
och det som är mig till gagn,
gagnar också er.
Ni borde också vara tacksamma.
Jag utnyttjar dig,
jag vet bara inte hur.

En väg

Det finns ingen väg
som är mer fel,
eller mer rätt,
än någon annan.
Det finns bara en väg.
Den vi alla vandrar.

Monstret

mönstret lever
kontroll över mig
kontroll över dig
kontroll över framtiden
samma sak
lika omöjligt
och ändå
monstret lever

Din värme

sommarvärmen kom av sig
kyligare dagar nu
men jag bär värmen i mig
källan till värmen är du

Tricky stuff

Sticky stuff.
Tricky stuff.
So easy to get fooled.

Yearning stuff.
Burning stuff.
So needing to get cooled.

Let me rest.
Let me be blessed.
I have by life been schooled.

I get stressed.
I must protest.
Objection overruled!

I give up.
I live up.
I let myself be ruled.

Skapad ilska

Jag drömde just:

Jag var på en "workshop" med Aisha. Vi var många deltagare. Aisha formulerade lågmält någon betraktelse utgående från sin personliga erfarenhet, när plötsligt en kvinna bland deltagarna gick igång och högljutt började häva ur sig en massa, som jag kände new-age-rappakaljaförklaringar, kring varför Aisha hade upplevt det hon upplevt. Kvinnan tog över fullkomligt och folk, varav många tydligen väl kände till henne, började protestera och försöka kväsa henne. Kvinnan lät sig emellertid inte stoppas utan mässade vidare och föll småningom in i en chanting värdig Peruquois. Kvinnan ställde sig upp och började virvla runt i lokalen under sitt starka chantande. Jag satt och följde henne med min intensivaste förgörarblick och kände att jag ville få stopp på henne så vi kunde återgå till den workshop som jag trodde att jag var där för...

Det som var så tydligt var hur all min ilska och irritation, som jag fokuserade mot kvinnan, var genererad. I drömmen kunde jag verkligen känna hur jag skapade ilskan och att den inte ens kändes äkta. I verkligheten har det alltid känts väldigt äkta, men vad som står allt tydligare är att nästan all ilska är genererad eller regenererad. Med regenererad menar jag att den är en återskapad förstärkning av vad som verkar vara en ursprunglig ilska som flödar genom systemet på något ögonblick. Istället för att ta emot och känna den ursprungliga ilskan fullt ut, så har jag omedvetet blockerat den, vilket ger behovet att regenerera tills systemet istället bryter samman och jag tvingas uppleva ilskan.

Tekniken och jag

För några dagar sedan pajade min mobiltelefon under en båtutflykt. Jag tappade den inte i vattnet. Däremot låg den i samma väska som en läckande termos med te. Jag gillar te, men min mobil gillar tydligen inte te. Ändå drack den stora mängder av det te som jag medfört i den illa förslutna termosen. Följden blev allvarlig för telefonen. Den kollapsade. Jag lade den på tork och kanske att den nu i princip fungerar bortsett från att displayerna är stendöda, vilket i praktiken gör den omöjlig att använda.
Så nu har jag jagat liv i en gammal avlagd Nokiamobil från millennieskiftet. En mobil som för övrigt har varit med om det mesta inklusive att bli överkörd av en gokart, men den fungerar. Den är också väldigt liten och smidig för sin generation. Ingen kamera, mp3, GPS och likanade lullull, men den fungerar. Hade det inte varit för att några av knapparna trilskas lite, vilket är lite jobbigt när man knappar SMS eller bara skall slå ett nummer, så kunde jag nog köra vidare med den tills också den ger upp för gott. Fast då hade jag måst skaffa ett nytt batteri också som inte ger upp så fort man har pratat några minuter.
I min nu dödförklarade mobil låg en massa kontaktuppgifter som jag inte har tillgängliga nu i den mobil jag använder. Så det är inte säkert att jag fattar vem du är om du skickar ett SMS till mig utan att uppge ditt namn. Jag har alltså inte sifferminne som en savant. Jag är mer som någon slags antisavant som har svårt att komma ihåg ens mitt eget telefonnummer. Det känns så onödigt att hålla på och komma ihåg alla nummer som ändå alltid finns en knapptryckning bort. Ja, inte alltid då tydligen, men i alla fall. Teknikens utveckling resulterar i välkomna komplement till mitt opålitliga minne.
Nu står jag då inför det tveksamma nöjet att hitta en ny telefonmodell att införskaffa. Den skall vara relativt billig, gärna en Sony Ericsson, den behöver inte vara en musikmobil (jag har redan en Ipod), kamera kan däremot vara kul att ha (finns det mobiler utan nuförtiden?) och gärna då en som tar någorlunda bilder. Har du ett tips är det välkommet. Vad vet jag? Du kanske är sådan att du finner ett nöje i att botanisera i mobilutbudet och har stenkoll på vad det är som skulle passa just mig. Ledsaga mig då gärna ur den här djungeln med ditt kunnande.
Telefonen är nu inte den enda tekniska pryl som har börjat trilskas runt omkring mig de senaste dagarna. Utan att trötta ut er med detaljer kan jag säga att även teven, eller om det (hoppas inte) är hårddiskvideon, har börjat strula. Högtryckstvätten, en av den moderna "hemmansägarens" obligatoriska penisförlängare, pajade. Telefonnätet i huset verkar efter lite åska allmänt opålitligt. Och säkert en massa annat också som jag för tillfället har lyckats glömma bort. Om man kan dra några slutsatser utifrån detta är förstås ovisst. Kanske är det ändå ett gott tecken att kontrollen inte alltid blinkar blå.
Ser man på. Detta blev visst ett inlägg om teknik i min vardag. Bara så där. Det känns på något sätt lite malplacé i den här bloggen, men inte minst därför tror jag att jag låter det passera. Detta var vad som ville bli skrivet nu och varför inte passa på att publicera nu när självcensuren verkar hålla garden nere? Kanske är det det den här bloggen skall handla om egentligen, teknik i vardagen. Kanske är det det den i själva verket har handlat om hela tiden. Fast intrikat maskerat till mer eller mindre djupsinniga betraktelser ur ett nyandligt perspektiv. Troligtvis är det inte så, men man vet aldrig helt säkert.

Plötsligt händer det

När det känns som allra mest hopplöst,
då händer något,
och plötsligt är vägen lite annorlunda.
Och så finns den där igen,
hoppfullheten,
eller kanske till och med
en känsla av fullbordan.
En känsla av att hopp
inte ens är nödvändigt.
Kanske ligger smärtan ändå kvar,
men den smärtar inte längre som förr.
Den känns istället hoppfull.